För ett tag sedan hörde jag talas om Anna Odell och hennes konstinstallation i denna artikel.
För dig som inte orkar läsa eller redan vet vad det handlar om, kan jag berätta att det är en kvinna som under sina studier på konstfack rekonstruerar en psykos hon själv lidit av, polisen tillkallas och hon blir förd till och tvångsintagen på St. Görans psykakut, fastspänd och tvångsmedicinerad. Dagen efter tvångsintagningen berättar hon för personalen på St. Göran att hon har fejkat alltsammans, och visar papper som i detalj berättar vad hon hade tänkt göra. Man polisanmäler henne för falsklarm, våld mot tjänsteman och lite annat smått och gott.
När jag hörde talas om detta var min första reaktion just – var finns kärleken?
Om polisen blir larmad till en bro där en kvinna verkar försöka ta livet av sig (hon kastade sina ytterkläder i vattnet och verkade desperat enligt anmälaren). Vore det inte mer humant att sätta sig och föra en dialog med personen i fråga, istället för att omedelbart vilja ta med dem till hispan? Om hon säger att hon vill gå hem, vore det inte en naturlig reaktion för polisen att be om att få göra henne följe hemåt, istället för att brotta ner henne och tvinga med henne till hispan? Och om de känner att hon är en fara för sig själv, och för andra, vilket är kravet för att tvångsvårda någon, vore det inte bättre att tona ner det hela, backa ett par steg och helt enkelt bearbeta personen i fråga så att inte handgemäng uppstår. Borde inte polisen vilja undvika att slå ner folk som de tror försöker ta livet av sig?
Och om nu polisen totalt brustit i att visa någon form av empati och ödmjukhet, borde inte psykiatrin veta bättre? Borden man inte iallafall försöka undvika att spänna fast sina patienter? Borde man inte försöka få en dialog så fort som möjligt när patienten kommer in, och avvakta lite med sederande läkemedel? Och om man nu måste ge denna typ av läkemedel, borde inte det kombineras med lite samtal och andra magiska trick som psykiatrin kan för att försöka förstå varför människan valde att utsätta sig för vad det innebär att vilja ta sitt eget liv. Och lägga lite energi på att försöka finna ett sätt att lösa de bakomliggande orsakerna. Det kan ju inte vara hållbart att ha personer bundna och på lugnande läkemedel. Det måste väl ändå vara en akut åtgärd, inte något som leder till personens välbefinnande och möjlighet att komma tillbaks till samhället som skattebetalande sunda individer, eller är jag helt fel ute?
Huruvida Anna Odell gjorde rätt eller fel tänker jag inte uttala mig om. Jag är helt enkelt inte klar med det etiska dilemma det ställde till i min värld. Det jag kan säga är att hur man än vänder och vrider på denna historia så finns det ingen kärlek eller empati i närheten av den.
Behöver man inte det inom polisen och psykiatrin?
