Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi, han har även en sjuk moder. Denna moder blev för en tid sedan utsatt för det han upplever som passiv dödshjälp. Med andra ord att man lät bli att ge henne den vård hon behövde för att ”hon ju ändå är så dålig”. Han skriver om detta på Newsmill, och ställer sig frågan om hur vanligt detta egentligen är.
Min insyn i äldreomsorgen består av det jag jobbat själv, hört av klasskompisar och kollegor och av folk som har anhöriga på diverse olika vårdboenden, sjukhus eller av de som har hemtjänst. Samtidigt som dessa instanser ger en enorm hjälp för de som är beroende av den, så lider vården av en stor brist när det gäller de gamla. Generellt sett har personalen väldigt dåliga kunskaper om Gerontologi och Geriatrik. Det vill säga om det naturliga åldrandet och sjukdomar förknippade med åldrandet. Detta innebär också dåliga kunskaper om döendet.
I många fall har jag upplevt samma problem som Sarnecki gör med vården av sin mamma i detta fall. Att man undviker att ge behandling för att det ju nästan är slut ändå, man ifrågasätter meningen med dropp, näringsdrycker och liknande. I många fall menar man att det bara är ett sätt att förlänga lidandet.
Döendet är på många sätt, och för de allra flesta förenat med en stor ångest. Det är en kris som ska bearbetas även det. Som vårdpersonal kan man lindra denna kris på flera sätt. Ofta sätter man in vak till personer som är döende, för att de inte ska behöva vara ensamma. Detta för att lindra det själsliga. Ofta ger man starka smärtstillande till de döende, vanligtvis morfin. Detta för att lindra de fysiska smärtorna. Enligt FN’s förklaring så har den döende vissa rättigheter, ganska många rättigheter faktiskt, närmare bestämt 16 stycken. Bland annat uttrycker man den döendes rätt att bli behandlad som levande fram till sin död, rätt till vård och omsorg även målet inte är tillfrisknande utan välbefinnande och rätt att dö lugnt och med värdighet. I det fall som Sarnecki beskriver upplever jag att man missar samtliga av dessa exempel. Om man ändå är döende, varför ska man behöva dö av vätskebrist eller näringsbrist? Välbefinnande i döendet måste väl handla om att trivas i sin kropp, eller? Gör man det om man törstar ihjäl? Om man nekar en gammal och sjuk människa vätska och näring, kan man då hävda att man behandlat denna som levande fram till sin död?
Sarnecki ställer sig även frågan om det krävs att man som anhörig kräver vård för sina nära och kära med mer eller mindre aggressiva metoder, för att de ska få den vård de behöver. Jag skulle säga att det som krävs för att få den vård man behöver är att man kan föra sin talan om vad man tycker att man behöver hjälp med själv, eller med hjälp av anhöriga eller engagerad vårdpersonal. Utan en möjlighet att berätta hur man vill bli behandlad blir man överkörd av vårdapparaten.
Den palliativa vården, vård som inte har tillfrisknande som mål, beskriver man även de anhörigas situation. Den palliativa vården ska tillhandahålla ett stödsystem för de närstående som hjälper dem att förstå och även de finna välbefinnande i situationen med den döende. Det kan låta som en stor uppgift, vilket det också är. I många fall omöjligt. Men att som vårdpersonal ignorera de anhörigas önskemål, frågor och funderingar är steg i helt fel riktning. Kanske är inte alla önskningar relevanta, men de ska ändå besvaras professionellt och med empati.
Så för att besvara dessa frågor, hur vanligt det är med passiv dödshjälp och vad som krävs för att få adekvat vård, skulle jag säga att det är vanligare än vad som borde vara tillåtet och den största faktorn i att få adekvat vård/hjälp är att kunna uttrycka sitt behov på ett tydligt, realistiskt och neutralt sätt. Inte krävande, men inte heller passivt. Det är antagligen lättare att skrika…
EKG
Har du alls funderat över den här frågan från ”andra hållet”? Vad ska göras när en människa är så dålig att det är omöjligt att få i vederbörande näringsrik och god mat, som kan njutas av? Har du smakat på en näringsdryck? Vet du att de är vedervärdiga (i alla fall de flesta sorter som erbjuds på äldreboenden)? Vet du att känslor som hunger och törst försvinner ganska tidigt i ”döendeprocessen”? Alltså, om någon ändå förväntas dö inom snar framtid, varför tvinga i denna person äckliga drycker, som ofta hamnar i fel strupe, orsakar obehagliga hostanfall och inte ger den döende någon lindring eller något postitivt alls? Vidare, vet du att ådror som går att sticka och ge IV (dropp och liknande) i nästan helt försvinner på många som är döende? Vet du att man förr, när det skulle ges vätskor och antibiotika och annat till varje pris, satte så kallade subcutana vätskedropp? Har du någonsin fått en så kallad kvaddel under huden? Det är när man sprutar (eller droppar…) in vätska under huden så att det bildas något som liknar en blåsa. Jag kan tala om för dig att tom en mkt liten sådan (som man får under t.ex ett ppd-prov) är ganska smärtsam. Tänkt dig en sådan i en storlek som är i alla fall hundra gånger så stor. Är det empatiskt och medmänskligt att utsätta en döende människa för en sådan smärta, bara för att pressa i vätska, som inte tillför den döende något som helst eftersom törstkänslor som sagt också försvinner tidigt. Det man gör för att personen ska vara bekväm och ha det bra är att badda munnen så att den inte blir torr, vilket skulle bli obehagligt även om man inte är törstig. Jag blir så trött av den här typen av ”behandling till varje pris”-resonemang. Anhöriga och sjukvårdspersonal utan längre utbildning ( med längre utb menar jag till ssk eller läkare) eller egen erfarenhet av döendeprocessen borde vid något tillfälle inse att det finns människor som har mer erfarenhet, utbildning och kunskap i ämnet än de, och att det är de som arbetar med sådant här. Inget personligt, jag är bara oändligt trött på ensidiga debattinlägg. Hoppas att du funderar över det jag skrivit, om du inte redan har gjort det. Mvh Elisabeth
Kommentar av Läkarstudent — augusti 19, 2009 @ 7:53 e m |
Jag vet att törst och hunger försvinner tidigt, men jag vet också att man lider av symptomen för vätskebrist ändå. Jag vet att det är därför som man ska erbjuda små portioner ofta till en patient som är döende oavsett om det gäller mat eller dryck.
Självklart finns det fall där personen ej kan dricka eller det går att sätta dropp. Absolut, och att i det läget pressa i något, vilket håll det än gäller tycker inte jag heller att man ska göra. Någonstans måste man dra gränsen. Men om personen dricker så ska de få näringsrik dryck, eller om det går att sätta dropp så tycker jag att man ska göra det, även i det allra sista slutskedet. Att skylla på att näringsdryckerna är äckliga tycker jag dock är en dålig ursäkt. Det finns mängder av olika sorter – även på äldreboendena. Och smaken är som bekant delad. Det som du tycker är äckligt finns det folk som tycker om och vice versa.
Jag vet att äldre ofta har problem med att svälja, men det finns hjälpmedel för det också – förtjockningsmedel. Även om det förändrar smaken på drycken en del så fyller det sin funktion utmärkt.
Att du tycker att vi som inte har någon utbildning ska sluta tänka själva och lyssna på er som kan, så vill jag be dig nu att tänka genom det. Vården är en apparat som behöver alla inblandade. Läkare och sjuksköterskor, självfallet. Vi undersköterskor har som roll att sköta omsorgen. Ofta kommer vi personerna närmare än vad ni med högre utbildning gör, vi är den som baddar läppar och meddelar när vi märker att personen har ont – så att ni kan ordinera och ge smärtlindring och så vidare. Vården är ett samarbete mellan yrkeskategorier, endast när det fungerar med ömsesidig respekt kan bra vård erbjudas. Anhöriga är en del i pusslet. Och vi har skyldighet att hjälpa dem också i samband med döendet, med att förklara, prata, svara på frågor och motivera varför vi gör som vi gör. Att ignorera dem och deras frågor/önskemål är ignorant och visar inget annat än osäkerhet från den som kan mest.
Jag talar inte för konstgjord andning eller att behandla i all oändlighet. Döende personer vill gärna dö, de har levt färdigt. Men innan man vet om personen är döende så ska man testa ALLT. Och när man vet att detta är livets lista väg, så ska man göra allt för att minska obehag. Man ska ge smärtlindring, vätska, näring, laxerande, skratt, ömma händer, omtanke och närhet. Anpassat till vad det är den döende behöver just där och då.
Jag har sett döende människor komma tillbaka till livet. En man jag hjälpte låg för döden, när hans fru en dag satte sig på hans sängkant och kollade på hästhoppning på tv. Hovklappret fick honom att vakna och ungefär en månad senare bjöd han mig på lunch – som han lagat. Tänk om man gett upp med honom då. Inte lyssnat på hans fru som vädjade till oss att fortsätta behandla honom som om han levde. Inte försökt. Han fick ungefär ett halvår till att leva efter denna episoden. Lyckliga dagar som han fick äta god mat med vin till, tillsammans med sin fru.
Kommentar av iallafall — augusti 19, 2009 @ 11:05 e m |